En minister utan kontroll – och utan trovärdighet
När en minister som kräver hårdare vandelsprövning inte ser vad som sker i sin egen närhet, då handlar det inte längre om familjeliv – utan om politiskt ansvar.
När migrationsministern själv inte har kontroll på vad som sker i sin närmaste omgivning, samtidigt som han kräver total kontroll över andras liv, då är något fundamentalt fel. Det här handlar inte om en son – det handlar om en minister som tappat både omdöme och trovärdighet.
Det här handlar inte om en pojke. Det handlar om en makthavare. Om ansvar. Om trovärdighet. Johan Forssell är migrationsminister – inte bara pappa. Han är medlem av Sveriges regering, med insyn i säkerhetsklassad information, ansvar för att bedöma andras liv, framtid och uppehållstillstånd. Det är hans uppgift att värdera vem som utgör ett hot. Vem som får stanna. Vem som ska utvisas. Vem som anses lämplig – och vem som ska bort.
Just därför räcker det inte med känsloladdade formuleringar i TV4. Det räcker inte att säga att han "inte visste". För samma undanflykt skulle aldrig accepteras från någon annan. Framför allt inte från en invandrad förälder vars barn misstänkts ha radikaliserats.
Men när det gäller honom själv – då förändras tonen. Då går skyddsmekanismerna igång. Då blir det begripligt, mänskligt, förlåtligt.
Det offentliga minnet är selektivt
Jag minns hur Forssell under våren gick till angrepp mot människor som firade Segerdagen – den 9 maj – till minne av nazismens nederlag. Bilkaravaner med röda fanor och gamla veteraner från Sovjetsidan skulle plötsligt betraktas som säkerhetsrisker. Han talade om utvisning, om att skärpa tonläget. Han krävde vandelsprövning, beskrev det hela som ett hot.
Samma man visade sig sedan sakna fullständig uppsikt över vad som skedde i hans egen närhet. Enligt uppgifter från Expo och Säpo fanns högerextrema kopplingar i den egna familjen – men det kom inte fram från honom själv. Inte från regeringen. Inte från säkerhetstjänsten. Utan från journalister.
Det räcker inte. Det håller inte.
Förvaltarskap kräver konsekvens
Jag har själv blivit utpekad, misstänkliggjord, ifrågasatt – bara för att jag deltagit i samtal med diplomater eller rest som valobservatör. I mina texter har jag talat öppet om min syn på fred, på balans, på det historiska ansvar vi har. Men eftersom jag inte deltar i rysshetsen, blir jag en "risk".
Samtidigt får en högt uppsatt minister sitta kvar efter att högerextrema grupper kunnat agera ostört i hans omedelbara närhet.
Hade jag tillhört något av de etablerade partierna, eller hetat något annat, hade min framtid varit slut vid minsta antydan till felkoppling.
Men Forssell skyddas. Av partiledningen. Av medierna. Av sina egna ord.
Jag kräver politiskt ansvar – inte familjefördömelse
Jag är inte intresserad av att dreva mot minderåriga. Jag är själv pappa. Jag vet hur svårt det är att alltid förstå vad som sker i ett ungt sinne. Jag vet att samhället svikit många unga män. Det är inte dem jag vänder mig mot.
Men jag kräver att de som stiftar lagar, som driver utredningar och fattar avgörande beslut – behandlas med samma måttstock som alla andra. Och om man använder sin ministerroll för att misstänkliggöra människor som firar freden – då har man förverkat rätten att sitta kvar när extremism avslöjas i ens egen närhet.
Jag står för det Forssell gömmer
Jag står för konsekvens. Jag står för respekt. Jag står för minneskultur, även när den går på tvärs med den rådande världsbilden i Stockholm. Jag står för att vi inte kan ha ministrar som predikar kontroll men praktiserar blindhet.
Därför menar jag: Johan Forssell bör avgå. Inte på grund av sin son. Utan för att han tappat trovärdigheten i sin roll som minister. För att han byggt sin gärning på att döma andra hårt – men inte klarar att döma sig själv.
2025-07-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige
📣 Dela artikeln om du kräver samma ansvar av makthavare som de kräver av dig.
🗳 Följ min kamp via Substack – inga filter, ingen tystnad.