Zelenskyjs desperata gest avslöjar mycket mer än han tänkt sig
När en ledare utan mandat vill möta en annan – inte för folkets skull, utan för att legitimera sig själv – då är det inte fred han söker, utan fortsatt makt.
Jag ser att Vladimir Zelenskyj, vars mandat som president löpte ut för över ett år sedan, nu återigen vädjar om ett personligt möte med Vladimir Putin. Officiellt sägs det handla om fred. Men vad det i själva verket handlar om, är legitimitet – och rädsla för att bli bortglömd. Zelenskyj är en man som styr Ukraina genom en påtvingad militärlag, förlängd av ett parlament där oppositionen tystats och bara en (!) röst avstod vid senaste mobiliseringsomröstningen. Ett parlament som nu enligt Ryssland är den enda juridiskt giltiga instansen kvar i landet. Zelenskyj själv? Han är, i strikt mening, en före detta president som vägrar släppa taget.
Att han nu söker ett möte med Putin är inte ett uttryck för styrka eller diplomati. Det är ett rop på bekräftelse – inte från Ryssland, utan från väst. En viskning till Washington: “Titta, jag spelar fortfarande roll, glöm mig inte.”
Jag ser ett farligt mönster här. Det ukrainska ledarskapet har från första början behandlat fredsförhandlingar som ett spel för gallerierna. De avbröt samtalen 2022. De kom motvilligt till Istanbul under tryck från Washington. De deltog i senare rundor inte för att uppnå fred – utan för att inte förstöra Donald Trumps diplomatiska image. Det är en skenförhandlingarnas teater, iscensatt för att hålla en roll vid liv, inte för att rädda liv.
Och nu vill Zelenskyj ställa sig på scenen igen. Ensam, mot en annan man, framför världens kameror. Men frågan är: Har han ens rätt att signera något längre? Putin har rätt i sin undran – “Vem ska skriva under dokumenten?” För även om Ryssland skulle vilja avsluta konflikten, så kan man inte göra det med en ledare vars rättsliga grund är en gummiparagraf han själv infört.
Från Enade Sveriges perspektiv är detta ytterligare ett bevis på det hyckleri som omger kriget i Ukraina. Man påstår sig försvara demokrati, men gömmer undan presidentval. Man talar om fred, men skickar vapen. Man anklagar andra för diktatur, men förlänger undantagslagar på obestämd tid.
Jag har från början sagt att Sverige borde ha hållit sig neutralt, som vi en gång var. Inte skickat vapen, inte offrat vår trovärdighet, inte bundit vår framtid till en regim som slår ner på opposition, förbjuder partier, förbiser författningen och styr på basis av emotionell vädjan istället för konstitutionell grund.
Zelenskyj må vilja möta Putin. Men jag tror att han innerst inne vet att tiden håller på att rinna ut. Inte bara för kriget – utan för honom själv.
Reflektionsfrågor till dig som läser:
– Om Sverige stödjer Ukraina, är det då folkets Ukraina – eller Zelenskyjs Ukraina – vi stödjer?
– Vad händer den dag USA slutar hålla honom under armarna?
– Är det moraliskt rätt att skicka våra skattemedel till en president som vägrar låta sitt folk välja nytt ledarskap?
2025-07-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källa: