Väst hatade honom – för att han försökte frigöra sig från deras kontroll

Vi kallade det för humanitär insats. I själva verket var det en imperiedriven psykologisk operation – riktad mot en självständig ledare som väst inte kunde kontrollera.

Jul 21, 2025

Det finns namn som väcker automatisk avsky hos västvärldens medier: Saddam, Milosevic, Gaddafi, Assad, Putin. Men vad händer när man tittar bakom rubrikerna? Vad händer när man granskar varför vissa ledare – trots sina tillkortakommanden – demoniseras mer än andra? Gaddafi försökte bryta det västliga världssystemet. Han ville ena Afrika, skapa en guldbaserad valuta, nationalisera naturresurserna och befria kontinenten från IMF:s och Världsbankens grepp. För det betalade han med sitt liv. Sverige hjälpte till.

File:Muammar al-Gaddafi at the AU summit.jpg

Från världsikon till avrättning på Tripolis gator

Före 2011 var Gaddafi accepterad, till och med charmig i västliga ögon. En excentrisk, men respekterad ledare. Han togs emot av världens mäktigaste, reste med sina kvinnliga livvakter och höll tal om suveränitet. Sedan ändrades narrativet. Plötsligt var han en galen diktator. NATO inledde bombningar. Sverige skickade stridsflyg. Och till slut lynchades han av rebeller på gatan – i direktsändning.

Sveriges smutsiga roll

Det var inte bara bomber. Aftonbladet avslöjade hur Sverige deltog i psykologiska operationer: PR-specialister skickades till Libyen för att sprida flygblad, underblåsa splittring och demoralisera trupper och civilbefolkning. Ett välkoordinerat propagandakrig. Vi kallade det “humanitär insats” – i själva verket var det regimskifte med PR och precision.

Gaddafis politik för folket

Gaddafi drev en modell där grundläggande behov tillgodosågs: El och bränsle var subventionerat eller gratis. Studenter fick stipendier för att studera utomlands. Familjer fick stöd. Sjukvård och utbildning var kostnadsfritt. Ambitiösa projekt som den stora konstgjorda floden för att grönska öknen realiserades. Han skrev också den “Gröna boken” där han bland annat kritiserade banksystemets skuldslaveri och föreslog reformer för direktdemokrati och ekonomisk rättvisa.

Han stödde Palestina – på riktigt

Gaddafi var tidig med att försvara Gazas folk mot israelisk aggression. Hans stöd var inte symboliskt. Det var ideologiskt. Solidariskt. I det tysta har det gjort honom till en hjälte i många delar av arabvärlden.

Gaddafi och Zelenskyj – motsatta symboler i västs ögon

När man betraktar hur väst förhåller sig till olika ledare blir skillnaderna tydliga. Gaddafi, trots att han ledde ett självständigt och välorganiserat land med Afrikas högsta levnadsstandard, målades snabbt ut som en galen despot när han inte längre lydde västliga direktiv. Hans brott? Han föreslog en guldbaserad valuta för hela Afrika, han ville nationalisera resurser, han vägrade låna pengar från IMF – och han vågade tala högt om ett nytt världssystem.

Zelenskyj däremot, en före detta skådespelare vars mandatperiod löpt ut, framställs i väst som demokratins förkämpe – trots att han förbjudit oppositionella partier, förbjudit ryska språket i officiella sammanhang, infört krigscensur och upprätthåller makten genom undantagstillstånd. Väst applåderar honom, inte för vad han gör – utan för att han gör det i rätt riktning: mot Ryssland, med USA i ryggen.

Gaddafi var genuint populär i stora delar av Afrika och Mellanöstern – inte för PR, utan för att han förbättrade människors liv. Zelenskyj är beroende av ett PR-maskineri finansierat av väst, och hans folkliga stöd är i dag långt ifrån givet. Den ena byggde suveränitet. Den andra förvaltade beroende. Den ena förespråkade en multipolär världsordning. Den andra låter sitt land bli en bricka i stormakternas spel.

Det väst aldrig talar högt om

Gaddafi var ett hot inte för vad han gjorde – utan för vad han representerade: en självständig modell, frikopplad från dollarn, fri från USA:s inflytande. Och just därför blev han en i raden av ledare som väst velat bli av med. Se själva:

Väst/NATO:s historia av regimskiften och mord på obekväma ledare:

– Mohammad Mossadegh (Iran) – störtad 1953 i en CIA/MI6-kupp efter att ha nationaliserat oljan
– Patrice Lumumba (Kongo) – mördad 1961 med västs godkännande
– Salvador Allende (Chile) – dödades i CIA-stödd militärkupp 1973
– Manuel Noriega (Panama) – tillfångatagen av USA efter invasion 1989
– Slobodan Milošević (Jugoslavien) – demoniserades, fängslades, dog i Haag
– Jean-Bertrand Aristide (Haiti) – avsatt två gånger med USA:s inblandning
– Saddam Hussein (Irak) – avrättad efter invasion på falska grunder
– Hugo Chávez (Venezuela) – överlevde ett USA-stött kuppförsök 2002
– Muammar Gaddafi (Libyen) – lynchades efter NATO:s intervention 2011
– Bashar al-Assad (Syrien) – lever i exil i Ryssland efter en väst-supportad statskupp genomfördes i Syrien.

Putin – nästa mål?

Väst drömmer kanske om en repris. Men Putin är ingen isolerad figur. Han har ett lojalitetsbaserat skyddsnät: underrättelsetjänst, militär, analytiker, inrikes styrkor. Att försöka fälla honom vore som att försöka spränga en granitklippa med en tesked. Väst kommer inte lyckas – och varje försök riskerar ett globalt krig.

Vad du som svensk bör känna till

Sverige deltog i Libyeninsatsen 2011. Vi skickade piloter. Vi skickade propagandister. Och vi hjälpte till att slå sönder ett land där levnadsstandarden var bland de högsta i Afrika. Idag har Libyen slavhandel, miliser och söndertrasad infrastruktur. Vems är ansvaret?

Jag skäms. För det här gjordes med Sveriges inblandning, med våra skattemedel – i “demokratins” namn.

2025‑07‑21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Källor (direktlänkar):

Discussion about this post

Ready for more?