Vården går på knä – men politikerna skickar miljarder till kriget mot Ryssland
Sjuksköterskor gråter på jobbet – men regeringen skickar miljarder till kriget mot Ryssland.
Jag läser att skyddsombud på Falu lasarett nu kräver åtgärder. Inte för att lönerna är låga. Inte för att sommarschemat är tungt. Utan för att minst ett arbetspass varje dag står tomt på akuten – och patienter riskerar att dö. Samtidigt uppger sjuksköterskorna att semesterledig personal pressas att rycka in. Detta sker inte i ett U-land. Det sker i Sverige. Sommaren 2025.
Och det är inget undantag. I Kristianstad gråter vårdpersonalen på jobbet, enligt skyddsombuden. Vårdförbundet varnar för ökad patientsäkerhetsrisk i två av tre fall. Region efter region rapporterar att budgeten redan spruckit – i juni. I vissa regioner kan man inte ens ta in sommarvikarier. I andra avbryts semestrar med tvångsliknande metoder.
Samtidigt sitter makthavare i Rosenbad och skickar ännu ett stödpaket till Ukraina. En miljard här. En miljard där. Det är så man köper sig en framtid i Bryssel, på Carnegie eller i nån tankesmedja knuten till västlig hegemoni. Den som spelar med NATO får sin belöning när väljarnas förtroende är förbrukat. Det är spelet.
Men det är vi som betalar. Inte bara med pengar. Vi betalar med vårdplatsen som inte fanns, med akutbesöket som försenades, med sjuksköterskan som inte orkade.
När jag själv nyligen genomgick en mindre operation trodde jag att det skulle vara en rutinåtgärd. Men vården misslyckades att sy ihop såret korrekt. Det lämnades öppet – och jag har tvingats läka det som man gjorde på stenåldern: med långdragen ärrbildning, smärta och egen sjukvårdsklinik hemma vid skrivbordet med egen omläggning i hemmet. Det hade inte behövt bli så här. Men när resurserna är slut, när personalen går på knäna, när rutiner brister – då är det inte längre undantag. Då blir det vardag.
Jag frågar mig: hur många miljarder kunde vi ha lagt på att anställa fler vårdbiträden? Hur många pass på akuten kunde vi ha täckt? Hur många tårar i personalrummen kunde vi ha torkat – om våra politiker prioriterat svenska liv före amerikansk geopolitik?
Vi har ett ansvar som nation. Det ansvaret är inte att beväpna Ukraina. Det är att skydda våra egna medborgare. Att säkra vården. Att se till att ingen i Sverige dör för att det inte fanns personal nog att ta emot dem.
De som styr vårt land har glömt det. De har satt sin tilltro till en globalistisk ordning där Sverige inte längre är suveränt. De böjer sig för NATO:s krav. De skickar våra pengar, våra vapen och vår legitimitet ut ur landet. Men de ger inget tillbaka.
Jag skriver detta för att påminna om vad som står på spel. Inte bara vår framtida säkerhet. Utan vår närvarande mänsklighet. Våra äldre, våra barn, våra sjuksköterskor och läkare – de ropar på hjälp. Och politikerna vänder bort blicken. De lyssnar hellre på Washington än på Falun.
Hur länge accepterar vi detta?
Reflektionsfrågor till läsaren:
– Hur har din kontakt med vården sett ut den senaste tiden?
– Vem prioriterar våra politiker – dig eller någon annan långt bort?
– Tror du att pengarna vi skickar till kriget gör Sverige säkrare eller vården starkare?
2025-07-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
– SVT: Tomma arbetspass i vården – semesterledig personal kallas in på Falu lasarett
Läs mer om Enade Sveriges sjukvårdspolitik på hemsidan EnadeSverige.com
Prenumerera på min substack så slipper du missa mina nästkommande artiklar: