Jag postade ikväll ett inlägg som för många kanske lät enkelt, till och med sentimentalt. Jag berättade att jag förlorade min far för tidigt, och att det lämnat ett tomrum som aldrig riktigt fyllts. Jag berättade att jag ser upp till ledare som påminner om något jag förlorade: styrka, konsekvens, lojalitet, pliktkänsla. Jag nämnde namn som Lukasjenko och Putin. Och jag sa det utan ursäkter.
Men vad jag egentligen sa – mellan raderna – är något helt annat. Något mycket mer laddat. Något som varje svensk makthavare, journalist, byråkrat, partiledare och PR-strateg känner igen direkt. För det jag sa, utan att nämna dem, var detta:
Ni har aldrig varit det. Ni är inte det nu. Och ni kommer aldrig bli det.
En svensk maktelit utan ryggrad
Sverige har ingen ledare som vaktar sitt land som en far vaktar sitt hem. Vi har administratörer. Karriärister. Kommunikationsstrateger. Vi har människor som säljer ut sitt folks framtid för att få behålla sina positioner i fyra år till. Som aldrig skulle riskera något – varken rykte, lön eller personligt välmående – för att skydda något större än sig själva.
När jag skriver att jag ser upp till män som vägrar vika sig, så säger jag samtidigt:
"Jag har aldrig sett det i er."
Och det sticker. Inte för att det är elakt – utan för att det är sant.
Det är inte ett politiskt ställningstagande. Det är ett karaktärsbaserat.
Jag säger inte att Lukasjenko eller Putin är perfekta. Det behöver jag inte. Det jag säger är att det finns något i deras hållning – deras ovilja att låtsas, deras beslutsamhet att stå kvar när det blåser – som väcker något i mig som alla svenska partiledartal lämnar tomt. Jag säger att det finns en typ av manlighet, faderskap och pliktmedvetenhet som inte går att kommunicera bort. Den måste förkroppsligas.
Och där har Sverige inte levererat. Inte på mycket, mycket länge.
Vad det egentligen var: en avklädning
Mitt inlägg var inte bara en berättelse om en förlorad far. Det var en avklädning – av hela det svenska politiska etablissemanget. Och det är därför det sticker. För när man berättar vad man saknar, säger man också indirekt vad man aldrig fick. Och det är en sanning som alla makthavare hör – oavsett om de låtsas som inget.
Jag skrev inte det här för att vinna debatter
Jag skrev det för att det är sant. Jag skrev det för att jag är trött på att hålla tillbaka. Jag skrev det för att jag vet att fler känner som jag – även om de fortfarande tiger.
Och jag vet en sak till:
Den som talar från hjärtat, utan hat men med förankring – den personen är omöjlig att manipulera.
2025-08-02 // Bo Jonsson
Grundare av Enade Sverige – i fosterlandets tjänst