Symbolpolitikens offer: Svenska jägare och sportskyttar

När staten tappar kontrollen över det farliga – börjar den kontrollera det ofarliga

Regeringen har återigen gått ut med förslag om att skärpa vapenlagstiftningen. Bakgrunden är ett tragiskt dåd i Örebro – något som självklart väcker sorg, vrede och krav på åtgärder. Men istället för att gå till botten med vad som orsakade katastrofen, pekar makten ut landets mest laglydiga grupper: jägare, sportskyttar, landsbygdsbor. Människor som följer lagen in i minsta detalj, som lever med sina vapen i ansvar och respekt – och som ofta är den sista tryggheten i områden där polisen inte längre syns till.

Jag säger det rakt ut: detta är en klassmarkör, en moralistisk teater och ett svek mot det svenska folket.

Sociologiskt perspektiv: Vem är det egentligen staten inte litar på?

I sociologin talar man om kontrollförskjutning – när makten inte längre klarar av att hantera de verkliga hoten: den organiserade brottsligheten, det psykiska lidandet, eller de importerade klanstrukturerna – då riktas blicken istället mot grupper som inte slår tillbaka. Man slår nedåt. Mot det ordnade. Mot det tysta.

Jag märker hur jägaren i Dalarna, han som skjuter älg två veckor om året och låser vapenskåpet varje kväll, plötsligt blir ett större "problem" än den beväpnade 16-åringen i en förort där polisen inte längre patrullerar.

Det är inte bara orättvist. Det är farligt. Det skickar en signal om att staten inte längre styrs av förnuft, utan av panik, känslor och medialt tryck. Det avslöjar något djupt: en maktapparat som glidit bort från verkligheten och tappat förmågan att skilja mellan trygghetsskapare och hot.

Filosofiskt perspektiv: Vapnet som symbol – och människan som bärare av ansvar

Filosofen Simone Weil skrev: "Det största tecknet på att människan har ett andligt värde är hennes förmåga att bära ansvar."
Den meningen har fastnat hos mig.

För mig är vapenfrågan inte teknisk – den är existentiell. Ett vapen är inte bara ett fysiskt föremål. Det är en symbol för förtroende. När staten tillåter mig att äga ett jaktgevär, sänder den i grunden ett budskap: “Jag litar på dig. Jag erkänner din disciplin. Jag erkänner ditt omdöme.”

Men när staten tar detta ifrån mig – utan att jag gjort något fel – då upplever jag det som en kränkning. Inte av äganderätt, utan av mitt människovärde som medborgare.

Jag vet att många andra känner samma sak. De vill inte ha sina vapen för att känna makt – de vill ha kvar dem för att de bär dem med ansvar. Och när politiker buntar ihop dessa människor med kriminella nätverk, då är det något i samhällskontraktet som brister.

Mitt personliga perspektiv:

Jag växte upp i ett Sverige där jakt, vapenhantering och förtroende gick hand i hand. Jag minns min far och hans vänner – hur noggrant de hanterade sina bössor. Hur allvarligt de talade om säkerhet, ansvar och respekt för liv. Vapen var aldrig status. Det var tradition, överlevnad och självrespekt.

Idag ser jag hur dessa människor misstänkliggörs. Hur myndigheter och medier försöker koppla ihop dem med våld de inte har något att göra med. Det gör mig förbannad. Men det gör mig också fokuserad. Jag accepterar inte detta längre. Och jag tänker inte vara tyst.

Reflektion och lösning:

Jag tror på trygghet. Men för mig börjar tryggheten med tillit – inte kontroll. Jag bygger hellre ett samhälle där människor får bära ansvar, än ett där alla betraktas som potentiella hot. Jag vill ha en vapenpolitik som skiljer på de laglydiga och de kriminella, som inte kastar ut hela jägar-Sverige i sin iver att “agera”.

Om Sverige ska överleva som en nation med självrespekt, då måste vi börja lita på svenskarna igen. Inte bara i ord – utan i handling och lag.

Frågor till dig som läser:

Känner du att staten idag litar på dig?
Har du märkt hur friheten minskar, trots att du alltid följt lagen?
Är det rimligt att laglydiga jägare ses som ett samhällsproblem, medan kriminella nätverk växer under radarn?

2025-07-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Prenumerera på min Substack om du också vill ha ett Sverige där tilliten går båda vägar – och där staten inte straffar de skötsamma.
enadesverige.substack.com