Sveriges försvarspolitik – från neutralitet till underkastelse

Vem tjänar på att Sverige blivit måltavla?

Jun 12, 2025

Jag har länge hävdat att Sveriges försvar inte längre är byggt för att försvara det svenska folket – utan för att tjäna en överstatlig maktagenda där NATO, USA och svenska oligarker som Wallenberg dikterar villkoren. Det är en farlig utveckling som saknar folkligt mandat, demokratisk förankring och militärstrategisk klokhet. Den har skapat ett land som blivit måltavla snarare än tryggt.

En explosionsartad militärbudget

Under de senaste åren har Sveriges försvarsbudget ökat lavinartat. 2024 landade utgifterna på över 120 miljarder kronor – mer än en fördubbling jämfört med 2015. Ytterligare ökningar är redan beslutade, med målet att nå 2 procent av BNP. Argumentet är att vi behöver rusta upp för att möta "hotet från Ryssland". Men är det hela sanningen?

I själva verket sker upprustningen inte för att möta ett omedelbart militärt hot – utan för att anpassa hela det svenska försvaret till NATO:s struktur. Det handlar om standardisering av vapensystem, interoperabilitet med USA:s styrkor, och att göra Sverige till en strategisk bricka i ett större geopolitiskt spel där vi bara är en bit i pusslet.

Sverige har aktivt skapat denna situation genom att överge sin militära alliansfrihet, demonisera Ryssland, gå med i sanktioner, skicka vapen till Ukraina och rulla ut den röda mattan för USA:s militär. Man har kastat sig in i en konflikt som vi borde ha hållit oss utanför – och i processen gjort oss till mål.

Det tysta NATO-medlemskapet

Vägen in i NATO har skett utan folkomröstning, utan partipolitiska konsekvensanalyser och utan respekt för den svenska neutralitetstraditionen. Den som ifrågasatt processen har kallats för "Putinkramare", "nyttig idiot" eller "konspirationsteoretiker". Inga nyanser har tillåtits.

Faktum är att en majoritet av svenska folket länge varit tveksamma till NATO-medlemskap. Men istället för att fråga folket valde man att fatta beslutet över deras huvuden – mitt under en känslomässig kris i Europa. Det är inte demokrati. Det är elitstyre.

Varför tilläts inte svenska folket rösta om NATO? Varför tilläts inte svenska folket rösta om miljardrullningarna till Zelenskys krigsmakt? Frågorna besvaras bäst genom att ställa en annan: Vem tjänade på att de inte fick det?

Sveriges inblandning i Ukrainakriget – utan debatt, utan mandat

Sverige har under flera års tid skickat vapen, pansarskott, granatgevär, robotar, artilleripjäser, radar- och luftvärnssystem till Ukrainas militär, tillsammans med tiotals miljarder kronor i direkt och indirekt stöd. Allt detta har skett utan folkomröstning, utan nationell säkerhetsstrategisk konsekvensanalys och utan någon bred offentlig diskussion om vad det innebär att bli en vapenleverantör i ett krig mellan två stormakter.

Jag ställer frågan rakt: Varför tilläts inte svenska folket rösta om huruvida vi ville bli del av kriget – på en sida? Beslutet har dragit in Sverige i konflikten på ett sätt som i praktiken placerar oss på samma karta som USA, Storbritannien och NATO:s kärna – med allt vad det innebär för vår långsiktiga säkerhet.

Den här utvecklingen har inte skett i ett vakuum. Den har föregåtts av en massiv psykologisk påverkan på den svenska befolkningen, där hela medielandskapet – från public service till privatägda medier – under många år konsekvent målat Ryssland som ett irrationellt hot och Vladimir Putin som den yttersta ondskan. En formatering av det svenska folkets känsloliv har skett. Ryssofobi har, steg för steg, blivit något som liknar en svensk statsideologi.

Det är djupt beklagligt. För i samma stund som ett helt folk lärs att hata, tappar vi vår förmåga till diplomati, neutralitet och balans.

Och det är också därför svenska myndigheter idag har i uppgift att övervaka, jaga och misstänkliggöra den egna befolkningen. Alla som tänker själva, uttrycker sig avvikande eller vägrar anpassa sig till den statsbärande berättelsen om Ryssland och kriget riskerar att drabbas av politisk förföljelse, social utfrysning och byråkratiskt förtryck. Frispråkiga föräldrar kan åka på ogrundade orosanmälningar – inte av omsorg, utan som en metod för att sätta press på högljudda röster. Detta är inte ett tecken på styrka – det är ett symptom på ett samhälle som börjat frukta sanningen.

DCA-avtalet: Fullständig underkastelse

I skuggan av NATO-processen skrev Sverige 2023 under DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) med USA. Det ger amerikansk militär full tillgång till 17 militära baser på svensk mark – inklusive möjlighet att föra in vapen, ammunition och soldater utan svensk insyn. Svenska lagar får stå tillbaka där DCA gäller. Inte ens riksdagen har insyn i detaljerna.

Det är svårt att kalla detta något annat än kapitulation.

Sverige har i praktiken överlåtit delar av sitt territorium till en främmande stormakt – och vi vet inte ens om kärnvapen ingår i paketen som landas på våra flygfält.

Ett ord till dig som arbetar inom försvaret

Till er som idag är anställda inom Försvarsmakten – officerare, värnpliktiga, civilanställda eller kontrakterade soldater – vill jag säga detta: Jag tror att många av er kan vidimera det jag beskriver i den här artikeln. Ni ser med egna ögon hur Sverige förändras, hur försvarspolitiken byter inriktning, hur utländska system och intressen integreras i vår egen struktur.

Jag förstår att lojalitet, pliktkänsla och försörjningsansvar väger tungt. Räkningarna ska betalas i slutet av månaden. Kylen ska fyllas med falukorv, smör och bröd. Men det betyder inte att man ska stänga av sin moraliska kompass.

Jag vädjar inte till er som fiender – utan som medmänniskor. Fråga er själva: Skyddar ni Sveriges folk – eller tjänar ni något annat?

Försvarsmakt – inte krigsmakt

Jag, för Enade Sverige, vill att Sverige får en djupt folkligt förankrad F Ö R S V A R S M A K T – inte en krigsmakt som opererar på uppdrag av främmande intressen eller maktblock.

Den dagen Sverige ska lämna både EU, NATO och riva DCA-avtalet – vilket förr eller senare kommer bli nödvändigt – så vill jag att Försvarsmakten står på folkets sida. Då ska den inte vara befolkad av karriärister som blint följer oligarkers minsta vink, som Wallenberg och hans nätverk. Då ska den ha sitt hjärta i medborgarnas vilja, inte i maktens korridorer. Försvaret ska vara vår, inte deras.

Vem gynnas av detta – egentligen?

När man ställer den enkla men avgörande frågan "Qui bono?" – Vem tjänar på detta? – klarnar bilden.

Det är inte svenska folket som vinner på att Sverige binds allt hårdare till USA:s militära intressesfär. Det är inte våra skattebetalare som gynnas av att finansiera en explosionsartad försvarsbudget medan vård, skola och beredskap får stå tillbaka. Och det är inte våra barn som får en tryggare framtid när vi reduceras till en bricka i andras stormaktsplaner.

De som gynnas är andra:

Det är USA:s militärindustriella komplex, som expanderar sin globala närvaro genom DCA-avtal och försäljning av vapen, radar- och övervakningssystem.

Det är internationella banker och säkerhetskoncerner, som bygger sin affärsmodell på instabilitet, konflikthot och ständiga upprustningscykler.

Det är Wallenbergsfären, som via sina innehav i försvarskoncerner som Saab och sin tunga makt inom Svenskt Näringsliv och utrikespolitik, gynnas direkt av att Sverige rustar, exporterar, och allierar sig utan folklig förankring.

Det är politiska karriärister, som bygger sina framtidsutsikter på att visa sig lojal med NATO, EU och Washington snarare än med sina egna medborgare.

Sverige har blivit ett redskap för andras ambitioner. Och i detta tystas varje rörelse som kräver eftertanke, debatt eller alternativ.

En ruskig samtid

Samtiden i Sverige – om man vågar granska den utan skygglappar – är både ruskig och mörk. Vi lever inte i en verklig demokrati. Den som påstår det är en del av problemet och behöver vakna. För i en verklig demokrati hålls inte folket utanför de stora besluten. I en verklig demokrati finns inga politiska tabun, inga godkända sanningar och inga repressiva åtgärder mot dem som ifrågasätter makten.

Men det finns fortfarande tid att vända. Och det börjar med att vi säger sanningen – högt, offentligt, och utan rädsla.

Källor:

2025-06-12 // Bo Jonsson, Enade Sverige