Sverige är en koloni – här är bevisen du inte får se i TV

Vi må ha en egen flagga, en egen riksdag och ett eget språk. Men den verkliga makten ligger någon annanstans. Och det är dags att vi pratar om det.

När jag först började kalla Sverige för en koloni i samtal med vänner och sympatisörer, möttes jag ofta av ett nervöst skratt eller ett höjt ögonbryn. “Så farligt är det väl ändå inte?”, sa någon. “Vi är ju ett fritt land.” Men är vi verkligen det?

Jag menar att vi inte längre styr över våra egna lagar, vår egen ekonomi, vår egen utrikespolitik – eller ens vår egen självbild. Vi har ett flaggspel, ja. Vi har en riksdag, visst. Men de verkliga besluten, de strategiska vägvalen, de tas någon annanstans. Inte i Rättvik. Inte i Rosenbad. Inte ens i Stockholm. Och när jag påstår att Sverige är en koloni, så syftar jag inte bara på NATO eller DCA-avtalet. Jag syftar på hela den ordning där vår suveränitet systematiskt avvecklats – och där våra makthavare har agerat som lokala guvernörer i en global struktur.

Det är inte en slump att svenska politiker nästan aldrig går emot EU-linjen, även när det uppenbart skadar svenska intressen. Det är inte en tillfällighet att vi skickar miljarder i vapen och bistånd till ett krig i Ukraina utan att det någonsin förankrats i en folkomröstning eller ens i en bred offentlig debatt. Det är inte av misstag som vi släppt in USA:s militära struktur på svensk mark – med egna rättigheter, immunitet, och tillgång till våra strategiska punkter.

Det är kolonialpolitik. Men inte i klassisk mening, där främmande trupper marscherar in och hissar sin flagga. Den moderna kolonialismen sker genom beroende. Genom avtal. Genom skuld. Genom överstatliga institutioner där vår röst är symbolisk men där konsekvenserna är reella. Genom propaganda och narrativkontroll där varje ifrågasättande av lojaliteten mot väst demoniseras som "desinformation", "putinism" eller "konspiration".

I en verkligt fri nation hade DCA-avtalet aldrig skrivits under. Inte utan en folkomröstning. Inte utan en offentlig debatt där båda sidor fick höras. I en verkligt fri nation hade vi fört en självständig utrikespolitik, vägrat delta i proxykrig, och istället erbjudit diplomati. I en verkligt fri nation hade vi haft rätt att skydda våra barn från ideologisk påverkan, haft kontroll över våra strategiska resurser och haft ett banksystem i folkets tjänst – inte i BIS eller IMF:s händer.

Men istället har vi sålt ut oss. Bit för bit. Inte med tvång, utan med samtycke från de som valts att företräda oss. Politiker från vänster till höger har tävlat i lojalitet mot global ordning, samtidigt som den svenska befolkningen tystas, passiviseras eller skräms till lydnad.

Det är därför du aldrig får höra det i TV. Det är därför SVT hellre berättar om könsroller i Uzbekistan än om varför svenska soldater övar tillsammans med amerikanska marinkårssoldater på Gotland. Det är därför man hellre talar om “klimatmål” och “värdegrund” än om att vår nationella suveränitet – rent faktiskt – inte längre existerar.

Och ändå säger grundlagen att all offentlig makt utgår från folket. Det är en vacker tanke. Men i praktiken är det ett svek. För när folket försöker göra sin röst hörd – genom alternativa medier, nya partier, eller kritik mot systemet – ja, då kommer stämplarna. Då kommer smutskastningen. Då kommer övervakningen.

En koloni är ett territorium som kontrolleras av en främmande makt – ofta med hjälp av lokala företrädare som administrerar befolkningen i utbyte mot privilegier. Låt oss vara ärliga: exakt så ser dagens Sverige ut.

Vi har EU-direktiv som går före svensk lag. Vi har NATO-beslut som gäller även innan folket haft chans att protestera. Vi har ekonomiska åtaganden gentemot IMF, EU:s stabilitetsmekanism och andra strukturer vi aldrig röstade om. Vi har en mediakultur där narrativet ska passas in i en västlig lojalitetsram – och där varje avvikelse är en säkerhetsrisk.

Jag vägrar acceptera det som ett normaltillstånd. Jag vägrar låtsas att det är demokrati bara för att vi har val vart fjärde år mellan partier som alla redan godkänt kolonialordningen. Jag startade Enade Sverige för att jag vill riva upp dessa beroenden. Jag vill se ett Sverige som står fritt, handlar fritt, tänker fritt.

Inte för att isolera oss. Inte för att vända världen ryggen. Utan för att kunna möta den med rak rygg.

Det är dags att vi slutar säga att vi är ett fritt land – och istället börjar arbeta för att faktiskt bli det.

2025-07-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Missa inga fler artiklar! Prenumerera på min substack och få alla nya artiklar till din e-post gratis direkt efter jag publicerat. Dela gärna vetskapen om Enade Sverige på Substack.