Om gudarna ser mig – vad ser de då?

En personlig undersökning i ideologi, andlighet och rättfärdighet

Tänk om de största andliga krafterna i mänsklighetens historia faktiskt iakttar oss – inte med ytliga domar, utan med full insikt om våra avsikter, våra handlingar och våra uppoffringar. Vad ser de då när de tittar på mig? Jag som varken ber i en moské, biktar mig i en kyrka eller firar sabbat. Jag som ändå står i en kompromisslös kamp för rättvisa, sanning och folkets frihet. Skulle jag förkastas – eller igenkännas?

Det är en fråga som ligger lika mycket inom teologins domän som inom psykologin och sociologin. Den rör våra drivkrafter, vår roll i samhället och vår plats i något större än oss själva – oavsett om man kallar det Gud, struktur eller mening.

Jag har aldrig kallat mig religiös. Jag ber inte vid bestämda tider, jag fastar inte enligt någon tradition, och jag läser inte heliga texter dagligen. Men jag har alltid trott på något större. En moralisk arkitektur. En inre kompass som vägrar sälja ut principer för bekvämlighetens skull.

Det jag gör genom Enade Sverige – min gärning i offentligheten – är inte en karriärstrategi. Det är snarare en konsekvens av ett existentiellt ansvar. I filosofisk mening kunde man säga att jag inte längre kan låta bli. När man ser lögnen och tiger, förlorar man sitt jag. Det är inte ideologi först, det är samvetets tvång.

En moralisk gärning i ett sekulariserat landskap

Sociologer som Max Weber har beskrivit hur det moderna samhället avförtrollats – hur rationalitet, byråkrati och sekularisering brutit ner gamla metafysiska strukturer. Men det betyder inte att människans hunger efter mening har upphört. Tvärtom. I ett postideologiskt Sverige, där de stora berättelserna tystnat, är det kanske de få som ännu agerar efter övertygelse som bär något av det heliga – vare sig de vet det eller inte.

Min kamp är inte religiös i formen – men kanske i funktionen. Den handlar om att stå för det rätta även när det kostar. Att bevara integriteten när alla andra säljer sig. Att skydda de sårbara, barnen, sanningen. Frågan är då: Hur skulle de stora religionerna – som format så många samhällssystem och psykologiska strukturer – betrakta detta?

Jag är inte medlem i någon kyrka

Jag gick ur Svenska kyrkan för flera år sedan. Inte av avsmak, utan för att jag inte längre kände att en institution kunde representera det jag söker. Min tro – om man ens kan kalla det så – handlar inte om ritualer eller tillhörighet. Den handlar om handling.

Det är människans beteenden som särskiljer oss. Inte vår hudfärg. Inte vår etnicitet. Inte vilket språk vi talar. Det är hur vi agerar när ingen ser. Vad vi försvarar, vad vi förlåter, vad vi tål – och vad vi vägrar.

Det är där jag letar efter meningen. Och det är där jag tror att de verkliga gudarna också tittar.

Jag vände mig till religionerna – och blev förvånad

För att förstå hur jag skulle kunna betraktas utifrån en religiös etisk horisont började jag studera vad de stora religionerna – kristendom, islam, judendom, buddhism, hinduism – faktiskt säger om rätt och fel. Inte vad deras moderna företrädare muttrar i maktens korridorer, utan vad deras källor lär. Jag väntade mig att känna mig utanför. Att min vrede, min kompromisslöshet, min brist på rituell lydnad skulle stå i konflikt med deras ideal. Men tvärtom.

✝️ Kristendomens Jesus

Jesus vände upp och ner på samhällets normer. Han konfronterade makthavare, fördömde hyckleri, drev ut penningväxlare ur templet, försvarade barn och förlät dem som samhället ville stena. I psykologiska termer kan man säga att han visade en radikal form av skenfri autenticitet – han levde som han lärde. Filosofen Kierkegaard menade att det verkliga kristna livet är att riskera allt för sanningen. Det är exakt där jag står. Jag riskerar inte för att jag vill vara martyr, utan för att jag inte längre kan leva annars.

☪️ Islams profet Muhammed

Muhammed startade som en outsider, en handelsman utan våldskapital, som vågade kritisera Meckas elit. Hans gärning förenade det andliga med det sociala, och hans profetroll var inte passiv. Han kallade till rättvisa, skydd för föräldralösa, och sanning även när det var farligt. Enligt islam är den främsta jihad att tala sanning inför tyranni. Det är en psykologisk kamp mot rädsla, skuld och anpassning. Även här känner jag igen mig – inte som profet, men som någon som vägrar vika av inför det som är sant.

✡️ Judendomens Jahve

I Tanakh är Gud inte blind auktoritet. Han skickar profeter som Amos, Jeremia, Jesaja för att varna folket – inte sällan mot deras egna ledare. Dessa profeter förkastar ritual utan rättfärdighet. “Jag avskyr era högtider, jag tål inte era offer – men låt rätten flöda som vatten.” (Amos 5:21–24). Det är en gudsbild som inte kräver tillhörighet, men som kräver moraliskt mod. Enligt judisk etik kan även en icke-jude vara rättfärdig om han handlar rätt. Det vill säga: jag skulle inte dömas utifrån min tro – utan efter min gärning.

🕉️ Hinduism och buddhism – intentionens filosofi

I Bhagavad Gita tvingas Arjuna slåss mot sina egna släktingar – inte för sin ära, utan för att rättvisan kräver det. Krishna säger: Du har rätt att handla – men inte till frukten av dina handlingar. Det är en filosofisk kallelse att agera utifrån plikt, inte ego. Buddhismen lär något liknande: Den rätta vägen bygger på rätt intention, rätt tal, rätt handling. Att se verkligheten som den är – inte som man önskar. Även där känner jag igen mig. Jag önskar att det inte behövdes någon kamp. Men verkligheten kräver något annat.

Den inre domaren

Här uppstår också en psykologisk dimension. I varje människa bor en inre domare – kallad samvete, superego eller fitrah, beroende på tradition. Denna inre röst vet när vi sviker det vi egentligen tror på. Min upplevelse är att den rösten blivit starkare med åren. Jag hör den tydligare. Och när jag är på väg att kompromissa, när bekvämlighet lockar, då skär rösten genom allt: Stå kvar.

Jag har insett att det inte är stolthet. Det är ansvar. Existentiellt ansvar. Som Jean-Paul Sartre skrev: Du är vad du gör med det som har gjorts med dig.

Slutord: En oväntad upptäckt

Jag började detta som en tankeövning. En metafysisk undran. Men nu vet jag vad jag tror:

De stora religionernas gudar – må de vara kallade Gud, Allah, Jahve, Vishnu eller den upplysta vägen – skulle inte stå emot mig. De skulle kanske inte kröna mig till helgon. Men de skulle säga:

"Du står där få vågar stå. Fortsätt."

Och det är nog för mig.

2025-07-21 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Missa inte nästa artikel - prenumerera på min substack: