När krig blir fred och lögnen blir sanning – vad Netanyahus nominering av Trump säger om vår tid
Enade Sverige ser med klarsynthet på skådespelet mellan Netanyahu och Trump – och vad det avslöjar om dagens globala maktspel.
Jag läste ikväll att Benjamin Netanyahu nominerat Donald Trump till Nobels fredspris. För ett ögonblick undrade jag om det var satir – som något från The Onion eller Svenska Nyheter. Men nej. Det var på fullt allvar. Netanyahu stod där med högtidlig min och räckte Trump ett brev han sänt till Nobelkommittén. ”Du förtjänar det”, sade han. Trump log nöjt och tackade. Det hela hade samma energi som om Tony Soprano hade delat ut ett pris i laglydighet.
För mig är det här inte bara ytterligare ett politiskt spektakel. Det är en avslöjande symbol för den fullständiga moraliska kollapsen i det västliga maktspelet. Jag lever i en tid där begrepp töms på innehåll, där ord som fred, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter används som retoriska kulisser medan verkligheten säger något helt annat.
Trump nominerades alltså till fredspriset veckor efter att ha beordrat flyganfall mot Iran – ett land som hans egna underrättelsetjänster bedömt inte vara i färd med att utveckla kärnvapen. Det hans offer fick möta var inte diplomati, utan “de största bomberna vi någonsin fällt” – som Trump själv skryter om. Inte direkt i samma anda som Martin Luther King eller Nelson Mandela, eller hur?
Och Netanyahu? Mannen som just nu leder ett krig i Gaza där över 55 000 människor har dött, hälften av dem kvinnor och barn. Gaza är nu platsen på jorden med flest amputerade barn per capita. Ett folk som redan varit instängda i vad som bäst kan beskrivas som ett gigantiskt fängelse drivs nu till svältens gräns, medan de som försöker hjälpa dem bombas och dödas. Den mannen nominerar någon till fredspriset. Jag känner en djup vämjelse inför det.
Men det finns naturligtvis en plan bakom detta. Det handlar inte om fred. Det handlar om att binda Trump ännu hårdare till Netanyahus krig. Det handlar om att säkra fortsatt amerikansk lojalitet och vapenleveranser inför vad som sannolikt blir nästa offensiv – kanske mot Libanon, kanske en fullständig etnisk rensning av Gaza. Det handlar om makt. Alltid makt.
Samtidigt vet Netanyahu hur han kan använda Trump för egna syften. Han vet att en bild tillsammans med Trump – en man som fortfarande har en lojal väljarbas – stärker honom hemma. Trump har till och med gått så långt som att kräva att korruptionsanklagelserna mot Netanyahu läggs ner. Det är inte diplomati. Det är en korrupt byteshandel: du skyddar mig, så skyddar jag dig.
Trump verkar dock börja tröttna. Under det senaste mötet i Vita huset fördes Netanyahu in bakvägen. Inga presskonferenser. Inga bilder. Bara stängda dörrar. Trump har förstått att hans lojalitet till Israel inte givit honom vad han ville: ett diplomatiskt genombrott i Mellanöstern där han kunde spela fredsmäklare. Istället har han fått blodbad, dödläge och kritik – även inifrån.
Jag ser detta som ännu en bekräftelse på att världen styrs av en allt mer desperat hegemonisk struktur där språket blir ett verktyg för makt, inte för sanning. Där "fred" används som PR-strategi för bombkrig. Där de som begår övergreppen kallar sig själva för beskyddare av friheten. Därför kan massmördare nominera bombkastare till fredspris – och förvänta sig att folk ska applådera.
Jag tänker tillbaka på ett samtal jag hade för nästan 20 år sedan. Året var 2005 och jag studerade filosofi vid American College of Greece i Aten. Min professor, Giorgos Papagounis, gav mig en uppgift: ta reda på vad som egentligen avgör vem som får Nobels fredspris. Det verkade som en enkel fråga – tills jag började gräva.
Ju mer jag läste, desto mer insåg jag hur luddiga kriterierna var, hur mycket politiskt spel som låg bakom, och hur ofta själva priset användes som ett verktyg i västvärldens maktspel. Jag landade i slutsatsen att det inte var idealism eller fredssträvan som låg bakom besluten – utan kontakter, inflytande, pengar och i vissa fall ren korruption.
Att se Netanyahu nominera Trump till samma pris nästan två decennier senare är en bekräftelse på allt jag anade redan då. Det är ett skådespel, och publiken är vi – världens folk – som förväntas sitta tysta medan bomberna faller och lögnerna staplas.
Jag vägrar spela med i det spelet. Jag vägrar tiga.
🧠 Fråga till dig som läser:
Vad säger det om vår värld att fredsprisnomineringar idag kommer från krigsförbrytare – till dem som just fällt bomber? Och hur länge ska vi i Sverige låtsas som att detta är normalt?
2025-07-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige
👉 Följ oss på Substack. Stöd sanningen. Sprid ljuset i mörkret.