När bara en sida får tala – och världen brinner (Del 2)

Om språkets bojor, tystnadens makt – och det mentala krig som utkämpas i svenskarnas medvetande.

Jag har länge misstänkt att något inte stämmer. Inte i det vi får höra – utan i det vi aldrig får höra. Det är där lögnen börjar i moderna samhällen. Inte i fabricerade nyheter, utan i noggrant kalibrerat urval, känslostyrd rapportering och tystnad kring vissa fakta.

Sociologiskt sett är detta en funktion av vad man kallar ideologisk hegemoni – när de rådande maktstrukturerna inte längre behöver tvinga, utan får människor att frivilligt reproducera samma världsbild. Det som förut krävde censur, kräver idag bara konsensus. Och denna konsensus byggs i studior i Stockholm, London, Washington och Bryssel – med språk, bilder, tårar, skurkar och hjältar.

Jag ser det i svensk media varje dag. Ett språk som inte längre informerar – utan dirigerar. Ett språk där vissa ord aldrig används om väst: “aggression”, “brott mot mänskligheten”, “kollektiv bestraffning”, “ockupation”. Samtidigt används dessa ord generöst mot öst. Därför vet jag att jag inte längre ser journalistik. Jag ser instrumentell berättelsebyggnad – ett verktyg för geopolitisk kontroll.

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev: “Gränserna för mitt språk är gränserna för min värld.” Jag tror det är där Sverige har gått vilse. Inte i sin ekonomi. Inte i sin infrastruktur. Utan i sitt språk. Det har förminskats. Pressats. Standardiserats till en ram där varje avvikelse från narrativet tolkas som hotfull, suspekt eller extremistisk.

Den som idag frågar “vad vill Ryssland egentligen?” stämplas inte som nyfiken – utan som Kremlvän. Den som undrar om Israels strategi i Gaza är förenlig med folkrätt, möts inte med fakta – utan med anklagelser om antisemitism. Det fria samtalet har blivit till ett minfält, där varje steg bort från godkänd berättelse kan få sociala eller yrkesmässiga konsekvenser.

Jag är inte rädd för fakta. Jag är rädd för faktavakuum. För människor som tror att de vet – men som aldrig fått se hela bilden. För ett land där fredssträvanden misstänkliggörs, där diplomati förlöjligas och där ord som “neutralitet”, “alliansfrihet” och “förståelse” blivit svärord.

Svenska folket förtjänar mer än så. De förtjänar ett språk som kan rymma motsägelser. Ett medielandskap som inte bara förstärker det redan tänkta, utan också vågar släppa in det som stör. Det är först då ett fritt samhälle kan fungera. Inte genom total enighet, utan genom intellektuell friktion.

Jag är medveten om att det jag skriver här går emot den nya normen. Men det är just därför jag skriver det. För att jag inte längre accepterar att hela befolkningen mentalt dras in i konflikter de aldrig röstat om, med berättelser de aldrig fått granska.

Om detta är vår tids krig – då utkämpas det inte bara i skyttegravar och parlament. Det pågår i nyhetsflödet. I orden. I hur tystnaden formats till ett vapen i sig.

Frågor till dig som läser:
Har du märkt hur vissa ämnen inte får diskuteras fritt längre?
Känner du att dina tankar är dina egna – eller är du rädd att ens tänka fel?
Vad är frihet värd, om den aldrig får ta form i ord?

2025-07-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Prenumerera på min Substack om du vägrar leva i en tillrättalagd berättelse – och vill tänka fritt, tillsammans med andra.
enadesverige.substack.com