Mitt uppvaknande – från systemtro till systemkritik

En resa från lydnad till ansvar, från naivitet till medvetenhet – och från passivitet till handling.

Jag hade precis muckat från lumpen på K4 i Arvidsjaur när mitt politiska uppvaknande började. Jag var 20 år, full av framtidstro och pliktkänsla. Jag hade gjort min del, tjänat landet, trott på ordningen. Under militärtjänsten hade jag blivit indoktrinerad att Ryssland var vår fiende och att USA var vår vän. Det sades inte rakt ut, men det låg där – i utbildningen, i övningarna, i hela tänkesättet. Det var svartvitt. Vi och dom. Idag ser jag helt annorlunda på saken. Idag vet jag att fienden inte alltid kommer utifrån – ibland sitter den i vår egen trosvisshet, vår tystnad, vår ovilja att ifrågasätta det vi blivit matade med.

Det började i maj 2001. Den 24–27 maj samlades världens maktelit i Stenungsund, Sverige, för det årliga Bilderbergmötet. Teman som diskuterades då var bland annat "Putins Ryssland", "Den nya amerikanska administrationen", "Den europeiska säkerhetsidentiteten", "Kinas uppgång", och "Vad världen kan göra åt Mellanöstern". Politiker, bankirer, mediemoguler. Alla där. Bakom stängda dörrar. Utan redovisning. Jag såg hur svenska medier teg så när som på nåt enstaka inslag där Leif Pagrotsky utfrågades. Det skrämde mig – inte för vad som sades där inne, utan för att vi inte fick veta något alls. Demokratin slutade vid stängslet.

Sen kom juni.

Den 14–16 juni 2001 följde jag kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet, där tusentals demonstranter samlades för att protestera mot globaliseringens effekter. Jag tog del av vittnesmål om hur polisen slog, sköt, jagade unga. Jag såg hur hela rörelsen demoniserades – som om alla var våldsverkare, trots att majoriteten var fredliga. Jag förstod att staten inte längre såg medborgaren som deltagare, utan som riskfaktor. Något vände i mig.

Och sedan – den 11 september.

Jag satt hemma i vardagsrummet hos morsan när bilderna kablades ut. Två flygplan, tre skyskrapor. Jag såg rök, panik, sammanbrott. Och jag sa det högt, direkt, utan tvekan:
"Jag lovar, det var USA själva som gjorde detta."

Det var ingen färdig teori. Det var en instinkt. En känsla av att det vi såg inte stämde. Något i iscensättningen var för perfekt. Reaktionen förberedd. Kriget som följde – förutbestämt. Jag visste inte allt då, men mitt sinne var öppet, inte låst. Och det räckte. För den som börjar ställa frågor, slutar aldrig riktigt igen.

Sociologiskt blev det tydligt för mig att samhället inte bygger på sanning – utan på konsensus. Det avgörande är inte vad som är sant, utan vad folk är överens om att inte ifrågasätta. Där börjar maktens verkliga domän. Den som ställer fel fråga riskerar sin plats i gemenskapen. Man får gärna vara kritisk – men bara mot rätt mål.

Filosofen Foucault lärde mig att makt inte längre straffar – den formar. Den ser till att du själv vet vad som är okej att säga. Jag såg det omkring mig. Självcensuren. Rädslan. Hur människor visste exakt vilka ord som var förbjudna, trots att ingen uttalat förbudet. Jag kände mig inte längre fri – och jag kunde inte längre tiga.

Det var därför jag grundade Enade Sverige. Inte av hat. Inte av ilska. Utan av kärlek till friheten. Jag ville skapa en plattform där svenskar kunde tänka högt, tvivla, ifrågasätta – utan att tystas. Jag tror fortfarande på det. Och jag tror att det är nödvändigt.

Jag vet att många vaknade samma år som jag. 2001 förändrade världen. Men det förändrade också många av oss – inifrån. Och för mig är det året då jag blev fri. Inte politiskt. Men mänskligt.

Frågor till dig som läser:
När vaknade du?
Minns du var du var den 11 september – och vad du tänkte?
Har du tystnat för att det varit bekvämare så?

2025-07-05 // Bo Jonsson för Enade Sverige

Prenumerera på min Substack om du också gått från tillit till vaksamhet – och vill ta steget från tystnad till handling.
enadesverige.substack.com