Kriget om Gaza – är det verkligen bara terror, eller handlar det om naturresurser?
Bakom rubrikerna om terror och säkerhet döljer sig en obekväm sanning – Gaza sitter på värdefulla naturresurser, men förvägras rätten att använda dem.
Jag har inte följt just denna aspekt av Gaza-konflikten särskilt länge. Det var snarare av en slump jag snubblade över nyheten om gasfältet utanför Gazas kust – Gaza Marine – och började gräva lite djupare i det inför den här artikeln. Det visade sig snabbt att detta inte bara är en teknisk eller energipolitisk fråga, utan något som väcker större frågor om rättvisa, suveränitet och tyst diplomati. När jag började läsa in mig på fakta – från FN-rapporter, energibolag och internationell press – blev det uppenbart att här finns ett kapitel i konflikten som nästan ingen pratar om, trots att det borde vara centralt.
År 2000 upptäckte British Gas – numera Shell – två gasfält utanför Gazas kust som uppskattas innehålla mellan 28 och 32 miljarder kubikmeter naturgas. Det är långt ifrån gigantiska mängder i global skala, men för ett litet område som Gaza är det en potentiell livlina – ett steg mot självförsörjning, infrastruktur, elförsörjning, arbetsmöjligheter och framför allt: en framtid. FN-organet UNCTAD har bedömt att fältets exploateringsbara nettovärde kan uppgå till drygt fyra miljarder dollar. Inte hundratals miljarder som ibland påstås, men ändå tillräckligt för att fundamentalt förändra vardagen för miljontals människor. Trots detta har gasen legat orörd i över två decennier. Frågan är: varför?
Ett folk med nyckeln – men ingen dörr att öppna
När man följer spåren bakåt ser man att Palestinska myndigheten redan 1999 gav licens till British Gas för att utveckla fältet. Men Israel, som har militär och juridisk kontroll över havet utanför Gaza, har konsekvent motsatt sig projektets genomförande – särskilt efter att Hamas tog makten i Gaza 2007. Skälet som angetts är att intäkterna skulle kunna användas för att finansiera terrorverksamhet. Därför sattes projektet i vänteläge. Samtidigt började Israel utveckla egna gasfält – som Tamar och Leviathan – och förlorade därmed även det strategiska behovet av att involvera Gaza i energiekonomin. Resultatet blev en cementerad blockad: juridisk, ekonomisk och moralisk.
Det är här jag tycker det blir intressant på ett djupare plan. Det handlar inte bara om geopolitik, utan om en grundläggande fråga: vad gör det med ett folk att förvägras rätten till sina egna resurser? Vad händer med identiteten när man inte ens får pröva sin egen förmåga att bygga något? Här tänker jag ofta på liknelser från vardagen: att ha en nyckel i handen till ett hus du är född i, men där någon annan har bestämt att du inte är redo att kliva in. Och varje gång du närmar dig dörren, blir du tillbakaskjuten med orden att du är för farlig, för oförutsägbar – eller helt enkelt fel person att fatta beslut.
När rättvisa förhandlas bort
År 2023 kom ett genombrott – åtminstone på papperet. Israel gav då ett preliminärt godkännande till att Gaza Marine skulle kunna börja utvecklas. Avtalet ingicks mellan Israel, Egypten och Palestinska myndigheten. Gasen skulle ledas till Egypten och säljas vidare. Men varken Gazas ledning eller civilsamhälle fanns med i samtalen. Gaza blev återigen en åskådare till sin egen framtid. När kriget åter bröt ut i oktober samma år, frystes projektet. Men det verkligt anmärkningsvärda är inte frysningen – utan frånvaron av diskussion. Var fanns debatten om Gazas rätt till sina resurser? Var fanns frågor från svenska politiker eller medier? Tystnaden var nästan total.
Samtidigt är folkrätten tydlig i frågan. Enligt både FN:s generalförsamling och flera folkrättsliga resolutioner – som 1803 (XVII) från 1962 och återkommande bekräftelser från bland annat UNCTAD – har ett folk under ockupation rätt till full suveränitet över sina naturresurser. Gaza och Palestina har alltså, på papperet, rätt till gasen under sin kust. Det spelar ingen roll om det råder konflikt eller blockad – rätten till resurserna kvarstår. Problemet är att juridisk rätt inte betyder praktisk tillgång. Israel har total kontroll över farvattnen, infrastrukturen och säkerhetsmekanismerna. All utvinning kräver godkännande. Det är alltså möjligt att ha rätten till något, men ändå stå maktlös – en realitet som känns både absurd och djupt orättvis.
Jag är inte sociolog, men genom livet har jag tagit intryck av många teorier och resonemang från samhällsvetenskapen. Ett begrepp som fastnat hos mig är det Pierre Bourdieu kallade symboliskt våld – den tysta maktutövningen där människor förmås acceptera sin underordning som naturlig. När människor upprepat får höra att de inte är redo att förvalta sina egna tillgångar, riskerar den berättelsen att internaliseras. Det påverkar självbild, generationers framtidstro och hela det kulturella nervsystemet i ett samhälle. Och när ett folk hindras från att nyttja det som finns rakt framför dem, uppstår en sorts existentiell instängdhet. Man hålls i bur – inte av taggtråd, utan av osynliga gränser som ingen längre ifrågasätter.
Det finns något farligt i det. Inte bara för Gaza. Utan för hela den värld som bygger sin ordning på sådana villkor.
Jag säger inte att gas är orsaken till kriget. Jag säger inte att det finns ett dolt globalt energikomplex som styr allt i skuggorna. Jag säger bara: när ett folk har laglig rätt till sina naturresurser enligt folkrätten, men gång på gång blockeras – inte för sin skuld, utan för sin existens – då är det värt att ställa frågor. Då är det rimligt att undra om vår världsordning är så rationell och rättvis som vi intalar oss.
Min syn – och varför detta angår oss i Sverige
Enade Sverige har som grundprincip att inte lägga sig i andra staters inre angelägenheter. Vi tror inte på militär export av idéer, revolutioner på distans eller moralisk kolonialism. Men när en konflikt rör frågor om grundläggande mänskliga rättigheter, rätt till självbestämmande och kontroll över naturresurser, då kan vi inte förbli tysta. Då handlar det inte om att ta sida – utan om att tala klarspråk.
Gaza Marine handlar om mer än gas. Det handlar om värdighet. Om rätten att kunna planera sitt liv, bygga något, ge sina barn en framtid. När ett folk systematiskt förvägras tillgång till sin egen ekonomi – samtidigt som det bombas sönder av en militärmakt som vägrar ge dem denna kontroll – då måste världen ställa frågor. Inte för att bli ovänner med Israel, inte för att ursäkta Hamas. Utan för att det är rätt.
Jag tycker det är hög tid att vi i Sverige börjar prata om det som döljs i tystnaden. Vi skickar vapen till Mellanöstern. Vi erkänner inte Palestina. Vi tiger om folkrättsbrott när de begås av stater vi är allierade med. Det gör något med vår trovärdighet. Och det gör något med vår själ.
Så jag avslutar med några frågor till dig som läsare: Vad betyder det att ett folk kan se sina egna resurser men aldrig röra dem? Hur skulle du känna om det var ditt land? Om din by låg över en skatt, men du varje dag fick höra att du inte var värdig att använda den? Hur många generationer ska leva och dö i ovisshet innan vi vågar tala om den verkliga frågan?
Jag tror inte att freden börjar med FN-resolutioner. Jag tror den börjar med att vi vågar se det som andra blundar för. Och jag tror att den börjar med en enkel fråga:
Om vi satt på 30 miljarder kubikmeter gas – men förvägrades tillgången under 25 år – hur hade vi reagerat då?
2025-07-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://sarajevotimes.com/how-much-gas-reserves-does-gaza-have-and-who-could-profit
https://www.reuters.com/business/energy/israel-gives-nod-gaza-marine-gas-development-wants-security-assurances-2023-06-18