Hur mycket till klarar svenskarna – innan det brister?
En text om gränser, tystnad, och den stora frågan: är vi bara ett experiment?
Jag hade inte tänkt skriva något mer idag – det börjar bli sent. Men samtiden i Sverige är så urbota korkad att jag inte kan låta bli. Det här är något jag har funderat på länge. Inte som en konspirationsteoretiker, utan som en vaken iakttagare. Som en människa som vägrar att sova sig igenom sitt eget lands förfall.
Hur mycket mer kan svenska folket utsättas för – innan något faktiskt händer? Jag ser hur vi passerat punkt efter punkt där människor i andra länder hade gått ut på gatorna. Men i Sverige: ingenting. Bara tystnad, suckar i kommentarsfält och ännu en omgång på Ica. Det är som att vi fastnat i ett tillstånd där allt är för mycket – men inget är tillräckligt för att vi ska resa oss.
Sverige – ett socialt experiment?
Sverige känns inte längre som ett land – det känns som ett socialt experiment. Ett kallt, cyniskt test på hur mycket man kan jävlas med en befolkning innan de går bärsärkagång. De höjer skatten, sänker tryggheten, förstör suveräniteten, ljuger om krig, kastar om kön, tystar oppositionen, driver propagandakampanjer via statlig media – och ändå rör sig ingen. Folk sväljer. Tyst. Som om någon tryckt på paus i våra själar.
Ett exempel på pinsam tystnad: drönarattackerna
Jag tänker till exempel på de upprepade drönarattackerna mot ryska beskickningar i Stockholm. Färgburkar har fällts ner mot ambassaden och handelsrepresentationen. Diplomatiska byggnader har skändats – mitt i vår huvudstad. Det här är inte bara en säkerhetsrisk. Det är en internationell skamfläck.
Och hur reagerar svenska myndigheter? Med tafatthet, tystnad och frånvaro. Ingen gripen. Inga tydliga fördömanden. Inga konsekvenser. Ryssland reagerar med att kalla upp vår ambassadör och lämna in formella protester. Och ärligt talat – jag klandrar dem inte.
Det är inte för att jag tar deras parti, utan för att jag skäms över hur Sverige framstår. Ett barnland utan kontroll. Ett land där staten inte längre har vare sig koll eller ryggrad. Det borde vara en väckarklocka för hela svenska folket. Men det blir bara ännu en droppe i bägaren – som rinner rakt igenom.
Vad håller oss kvar på mattan?
Jag tror inte att det är slumpen. Jag ser ett system. Verktyg. Metoder. Kontrollmekanismer. De som styr har blivit experter på att undvika verklig revolt. Det sker inte längre med batonger – utan med distraktion, skuld och psykologisk avtrubbning.
Jag ser hur vi hålls fast av förströelse: reality-tv, oändliga flöden, TikTok, Netflix, odds och spel. Våra hjärnor går på lågvarv, ständigt underhållna, aldrig i kamp.
Jag ser hur vi bedövar smärtan med alkohol, normaliserad cannabis och receptbelagd apati. Det vi borde känna blir istället något vi tystar ner.
Jag ser hur vi lärt oss att känna skuld: den som säger ifrån är extremist, främlingsfientlig, konspirationsteoretiker. Bättre att tiga än att bli utfryst.
Jag ser hur vi splittras medvetet. Vi förväntas hata våra grannar för hur de röstar, tror, klär sig eller fostrar sina barn. En splittrad befolkning revolterar inte.
Och jag ser hur vi lärt oss att förakta oss själva. Vår historia. Vår kultur. Vår nation. Ett folk som inte tycker att det är värt att försvara sitt land – försvarar det inte heller.
Det här är inte paranoia. Det är strategi.
Men är det verkligen så illa?
Ja. Och det märkliga är att nästan alla känner det. De som jobbar i skolor, på sjukhus, i polisuniform – de vet. De som kämpar i vardagen vet att något gått sönder. Jag vet det också.
Men vi har formats till att tro att tystnad är en dygd. Att det är bättre att vara klok än modig. Hellre passiv än pinsam. Hellre tyst än utanför.
Vad behövs för att det ska brista?
Jag vet inte exakt. Men jag vet att tålamodet inte är oändligt. Jag tror att det kommer krävas en kombination:
En skandal som drabbar brett och direkt.
En känsla av kollektivt svek.
En röst som kanaliserar vrede till hopp – inte bara ilska.
Jag skriver för att vara den rösten. Jag skriver för att väcka dig. För att jag tror att du redan vet – men att du, precis som jag, letar efter ett tecken på att vi inte är ensamma.
Jag är inte prorysk – jag är prosvensk
Jag får ofta höra att jag är prorysk. Det är tröttsamt, förutsägbart och fel. Jag är inte på Moskvas sida – jag är på Sveriges. Jag vill att mitt land ska vara fritt, suveränt, självständigt. Jag vill inte styras från Washington, Bryssel eller någon ambassad.
Att stå upp för Sverige är inte att hata andra. Det är att älska sitt eget – och säga ifrån när det förstörs.
En mirakelmedicin mot status quo
Det är därför jag arbetar med Enade Sverige. Jag är inte en protest, jag är en motkraft. Jag är inte ett utbrott i ilska – jag är en väckarklocka i rätt tid. Det jag bygger här är inget mindre än en mirakelmedicin mot det förlamande status quo vi lever under. Jag vill inte bara riva ner – jag vill resa upp. Resa upp värdighet, ansvar, nationell självrespekt och ett folkstyre som faktiskt speglar folket. För varje dag som går är mitt arbete ett bevis på att något annat är möjligt – men det kräver att fler kliver in.
Min syn på makt är inte vag – den är grundmurad. Enade Sverige står för stark centralstyrning i alla nationella och rikstäckande frågor. Inget velande, inget svajande. Staten ska hålla ihop landet – med kraft, ordning och lojalitet mot folket. Men på kommunal nivå ska folket själva få bestämma, genom direktdemokratiska processer där varje röst räknas på riktigt. Det är ett fundament i min rörelse. En stat som fungerar – och ett folk som får vara med.
Slutord – och en fråga till dig
Det här landet kan inte räddas av några få som orkar ropa. Det krävs att fler ser. Fler vågar. Fler reser sig – inte nödvändigtvis med plakat, men med ryggrad. Hur mycket mer krävs innan du säger: nu räcker det?
2025-07-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige
📣 Följ kampen på Substack, Facebook – och i verkligheten.