Hur man bygger en ryssofobisk befolkning – steg för steg

Om svensk medias roll i psykologisk krigföring mot det egna folket

Jag har i många år betraktat det svenska medielandskapet med en blandning av fascination och fasa. Fascination, för att det är ett så väloljat maskineri. Fasa, för att så få förstår hur det fungerar. Det vi ser utåt – rubriker, bilder, experter i rutan – är bara toppen av ett isberg. Under ytan döljer sig en samspelt struktur där ägare, redaktioner, journalister och statlig politik samverkar för att forma hur svenskarna tänker, känner och reagerar. Det är här vi måste tala om det som ingen i medieeliten vill höra: Sverige utsätts för psykologisk krigföring. Och den sker inte från Ryssland – utan från våra egna medier.

Sedan 2014, och i accelererad takt efter 2022, har svenska folket försetts med ett enhetligt narrativ: Ryssland är ondskan, Ukraina är hjälten, NATO är räddningen. Och svenskarna har i stor utsträckning svalt det – med hull och hår. Ukrainaflaggor har vajat i sociala medieprofiler, människor har slutit upp i tyst samförstånd med västvärldens berättelse, och den som ifrågasätter etiketten ”aggressor Putin” eller vill nyansera konflikten riskerar social stigmatisering, avföljningar, och i vissa fall – myndighetsintresse.

Men hur har detta blivit möjligt? Hur kunde ett folk som gärna ser sig själva som neutrala, diplomatiska och eftertänksamma programmeras till reflexmässig ryssofobi?

Svaret börjar med makt – och pengar.

Sveriges största dagstidningar kontrolleras av några få koncerner. Public service leds av styrelser utsedda av regeringen. De redaktionella friheterna som en gång fanns har ersatts med interna policies, lojalitetsprinciper och det jag kallar ”förtäckt styrning”. Formellt finns inget direktiv som säger att man måste stödja Ukrainas krigsansträngningar. Informellt gör man det varje dag – genom vinklade rubriker, genom selektivt urval av experter, och genom att aldrig – aldrig – låta någon med reell avvikande uppfattning få tala till punkt.

Det här är inte slarv. Det är inte okunskap. Det är en systematisk strategi.

Varje morgon hålls redaktionsmöten där dagens narrativ formas. Vad ska vi lyfta? Vilken vinkel är gångbar? Och viktigast av allt: vad undviker vi? Det är i dessa beslut som kriget mot det egna folket börjar. När man vet vad man inte vill att svensken ska tänka – formar man därefter berättelsen. Allt annat är noise.

Jag vet, för jag har sett det. Jag har granskat det i detalj i åratal.

Den journalist som ställer fel fråga får inga fler uppdrag. Den reporter som bokar en expert från ”fel sida” får sin artikel nedprioriterad. Bildval, rubrikval, språkbruk – allt följer en psykologisk mall. Det ska skapa intryck, inte förståelse. Det ska väcka känslor, inte insikter. Och i centrum för denna propagandaoperation står en enda grundläggande tanke: Ryssland är ett existentiellt hot.

Det spelar ingen roll om verkligheten är mer komplex. Om Ukraina sedan 2014 haft inbördes konflikter, om västvärlden haft fingrarna djupt ned i krutdurken. Allt det är irrelevant för narrativet.

När detta pågått tillräckligt länge skapas en effekt som är kuslig att betrakta. Människor som aldrig läst en bok om Östeuropa, aldrig pratat med en rysk medborgare, aldrig sett Donbass – tar plötsligt Ukrainas parti med full övertygelse. Inte för att de vet, utan för att de känner. Det är detta psykologisk krigföring gör: den byter ut analys mot identitet.

Och det är inte bara medierna som spelar sin roll. Regeringen spelar med. Myndigheterna spelar med. NATO-inträdet klubbades utan folkomröstning, trots att det omformar Sveriges framtid i grunden. Vapenpaketen till Zelenskys regim skickades utan offentlig debatt. Ingen fick frågan. Ingen fick rösta. Folkets vilja var irrelevant. Det var som om allt redan var bestämt – långt tidigare – på nivåer dit allmänheten aldrig släpps in.

Det är därför vi också sett en massiv propagandaoffensiv för att forma svenska befolkningen. SVT, DN, Aftonbladet – alla har de i åratal trummat ut samma budskap: Ukraina är offret, Ryssland är boven. Det är inte bara krigspropaganda – det är en ny svensk statsideologi: Ryssofobi. Och det är djupt beklagligt.

I detta klimat har myndigheterna samtidigt tilldelats en ny uppgift: att jaga den egna befolkningen. Alla som tänker själva och yttrar sig offentligt riskerar politisk förföljelse. Ogrundade anmälningar, ryktesspridning, övervakning – allt används i syfte att sätta press på individer som går emot strömmen. Frispråkiga föräldrar kan få orosanmälningar mot sig, inte för att de missköter sina barn – utan för att de tänker fel. Det är en iskall realitet i dagens Sverige.

Samtiden är, om man granskar den ärligt, ruskig. Vi lever inte i en demokrati. Den som påstår det är antingen naiv – eller en del av problemet.

Och här kommer vi till den viktigaste frågan: Vem tjänar på det här?

Vem vinner på att Sverige blivit en lydstat till NATO, att vi skickar vapen till krig utan att folket får säga sitt? Svaret är tydligt:
Wallenberg.
SAAB.
Lockheed Martin.
Amerikanska intressen.
Svenska medier som får sitta kvar i värmen.

Det är inte du och jag. Det är inte folket.

När jag skriver detta vet jag att många försvarsanställda, poliser och tjänstemän läser. Jag tror att ni vet att jag har rätt. Jag tror att många av er kan vidimera det jag beskriver – även om ni inte får säga det öppet. Och jag vill vädja till er: fundera. Fundera på om det är värt att vara lojal mot en struktur som inte är lojal mot folket. Jag vet att räkningarna ska betalas, att kylen ska ha både falukorv, smör och bröd – men det finns gränser. Och de är nära nu.

Den dag Sverige ska lämna både EU och NATO, och riva DCA-avtalet – vilket vi måste – då vill jag att försvarsmakten är djupt folkligt förankrad. Jag vill att kärnan består av män och kvinnor som är lojala mot landet – inte mot oligarker, inte mot Wallenberg, inte mot främmande makt.

Hur bryter man igenom propagandan?

Det är kanske den viktigaste frågan av alla. För om allt detta stämmer – hur tar vi oss ur det? Hur väcker man ett folk som blivit formaterat att hata, att lyda, att blint följa order?

Svaret är inte enkelt, men det är inte omöjligt.

Man bryter igenom propagandan genom samtal. Genom mod. Genom att vägra spela med – trots risken för social utfrysning. Man vågar ställa frågor där andra bara rabblar svar. Man delar artiklar som denna. Man bemöter floskler med fakta, känslostyrda utbrott med lugn integritet. Man visar att det finns ett alternativ. Ett svenskt alternativ. En väg ut.

Och viktigast av allt: man tror inte att man måste övertyga alla. Det räcker att väcka några. En efter en. Ringarna sprider sig. Medvetenhet är smittsamt. Sanningen har en förmåga att överleva även de mest sofistikerade lögner – om den får en röst.

Så till dig som undrar vad du kan göra: Börja där du står. Tala. Tänk. Sluta be om lov.

Det är så vi vinner tillbaka Sverige.

2025-06-12 // Bo Jonsson, Enade Sverige