Det västerländska narrativet – en daglig dos lydnad
Hur SVT, SR och västliga plattformar formar din världsbild – inte med lögner, utan med urval, tystnad och belöningar för lydnad.
De flesta svenskar tror att vi är fria. Att vi lever i en demokrati där medierna granskar makten, där fakta styr debatten och där vi själva bildar oss en uppfattning. Men i själva verket formas våra uppfattningar genom ett ständigt upprepat narrativ. Det är sällan lögn som serveras. Det är oftare halvsanningar, hårt vinklade rubriker och noggrant utvalda perspektiv. Och det farligaste är inte det som sägs – utan det som aldrig får nämnas.
Jag har sett det här ske i realtid. Hur nyhetssändningar, skolböcker, talkshows och kommentarsfält alla pekar i samma riktning. Hur vissa länder alltid framställs som goda, andra som onda. Hur varje avvikelse från det förväntade genast ifrågasätts, misstänkliggörs eller tystas. Det västerländska narrativet är inte en lögn i sig – det är ett filter. Ett filter som suddar ut helheten och formar människors världsbild utan att de själva märker det.
Jag tänker ibland tillbaka på tiden då jag studerade filosofi på American College of Greece i Agia Paraskevi. Det var 2005, ett år efter att USA hade invaderat Irak på falska grunder. Diskussionerna där, under sydeuropeisk himmel, var ofta långt mer öppna än de som förs i Sverige idag. Vi läste Sokrates, Heidegger och Sartre – och återkom alltid till samma fråga: Vad är sanning, och vad krävs för att en människa ska våga söka den?
I Sverige idag är det inte sanningssökandet som belönas – det är anpassningen. Det är den som håller tyst, den som följer strömmen, den som inte ställer obekväma frågor som får sin plats i värmen. Sokrates sa att “det outforskade livet inte är värt att leva” – men idag uppmanas vi att inte forska alls. Bara tro på det som sägs.
Det är här den sociologiska mekaniken sätter in. I grunden handlar det om normbildning – och social kontroll. Som sociologen Émile Durkheim förklarade: varje samhälle skapar sina egna “sanningar” för att upprätthålla sammanhållning. När SVT och SR gång på gång upprepar att “Ryssland är aggressorn”, att “vaccin räddar liv” eller att “EU är garantin för vår demokrati”, blir dessa påståenden så invävda i samhällskroppen att de inte längre upplevs som påståenden – utan som verklighet. Och den som avviker från denna verklighet betraktas inte bara som felinformerad – utan som en samhällsfara.
Ta kriget i Ukraina. I svensk media heter det att Ryssland gjort en “oprovocerad invasion”, punkt slut. Att NATO expanderat österut i decennier, att USA spelade en central roll i kuppen 2014, eller att Donbass utsatts för åtta års beskjutning – det lämnas ute eller nämns i förbifarten, om alls. Ryska perspektiv återges inte som de är, utan filtreras genom svenska “experter” som tolkar åt oss. När Ryssland talar direkt, är det "propaganda". När Zelenskyj talar, är det "sanning".
Sociologen Pierre Bourdieu talade om symboliskt våld – den typ av maktutövning som sker utan batonger eller fängelser. Det sker med språk, med status, med skam. Den som vågar ifrågasätta NATO:s roll, WHO:s agendor eller Israels krigsbrott får inte ett rationellt motargument – man får en etikett. “Putinkramare”, “konspirationsteoretiker”, “antivaxxare”. Och med dessa etiketter förlorar man sitt kulturella kapital. Det är inte ett debattklimat – det är en tyst disciplinering.
Under covidperioden blev detta särskilt tydligt. WHO:s rekommendationer betraktades som lag. Kritik mot vacciner, lockdowns eller digitala certifikat klassades som “desinformation”. Jag såg själv hur läkare, forskare och föräldrar tystades – på nätet, i media, till och med i vården. Ingen fick prata om biverkningar. Ingen fick säga att mRNA inte hindrade smitta. Samtidigt blev WHO, med sina privata finansiärer, den enda godtagna auktoriteten.
Och kanske viktigast: det är inte bara innehållet som är styrt – det är själva strukturen för vad som får spridas. Plattformar som Facebook, YouTube, Google och X styr räckvidden med algoritmer. Jag vet hur det fungerar, för jag har sett det själv. Inlägg som får viral spridning bromsas plötsligt. Livestreams låses utan förklaring. Kommentarer försvinner, länkar dör, konton får "tekniska fel". Det är aldrig slumpen – det är system.
Den här formen av censur sker idag inte genom direkt statlig order – utan via automatiserad algoritmisk styrning. En typ av digital panoptikon där du aldrig vet när du är blockerad, nedskruvad eller osynliggjord. Resultatet? Självcensur. Tystnad. Tröghet. De kritiska rösterna försvinner – inte genom förbud, utan genom digital utmattning.
Zygmunt Bauman kallade vår tid för “flytande modernitet” – en epok där människor förlorat fasta referenspunkter och söker trygghet i färdiga berättelser. Det är precis det narrativet erbjuder. I en kaotisk värld får du reda på vem som är god, vem som är ond, vad du ska tro, vad du ska fördöma. Och viktigast av allt: du får höra det tillsammans med andra. Den som vågar ifrågasätta hamnar i ensamhetens tomrum. Den som lyder får tillhöra flocken.
Migrationspolitiken är ett annat exempel. Här får man inte fråga varför Sverige har parallella samhällen, rekord i gängvåld, en överbelastad välfärd och skolor där svenska barn är i minoritet. Istället upprepas mantrat: "mångfald är vår styrka", och varje invändning tolkas som främlingsfientlighet. Själv blev jag politiskt aktiv när jag såg vad som hände med tryggheten i våra städer – men varje försök att ta upp det möttes med misstänksamhet och förakt. Inte från folket, utan från dem som har mikrofonen.
När man granskar svensk rapportering i praktiken blir detta ännu tydligare. När DCA-avtalet skrevs under, som ger USA rätt att föra in vapen och trupp på svensk mark, rapporterade SVT utan en enda kritisk röst. Inga intervjuer med jurister, inga fredsaktivister, inga invändningar alls. När Gazas barn dör i tusental, lyfter TV4 Israels “rätt att försvara sig” innan man ens nämner dödstalen. När Ryssland föreslår fred, är det ett trick. När Ukraina vägrar, är det “för att inte ge efter för utpressning”.
Vad händer då med ett folk som matas med samma berättelse varje dag? Det första som dör är nyfikenheten. Det andra är modet. Det tredje är sanningen. Vi får ett samhälle där människor hellre upprepar det alla andra säger, än att lyssna på sin egen magkänsla. Där lögnen blir trivsam – och sanningen obekväm. Vi blir lydiga – men tomma.
Filosofen Hannah Arendt, som flydde nazismen, sa att “det största hotet mot frihet är inte tyranni, utan likgiltighet.” Och det är precis det jag ser i Sverige idag. Inte tyranni – men tyst överenskommelse. En stilla kapitulation.
Jag säger inte att du måste hålla med mig. Men jag tror att du själv märkt något. Att vissa röster försvinner. Att vissa perspektiv aldrig får plats. Att du känner när du håller inne en fråga – inte för att den är dum, utan för att du vet att den inte är tillåten.
Därför ställer jag frågan till dig som läsare:
Hur länge till accepterar vi det här?
Och vad händer om vi slutar vara tysta?
2025-07-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige
📬 Följ mitt dagliga skrivande
Vill du läsa fler artiklar likt denna – helt utan betalväggar, annonser eller filter?
Följ mig på min Substack-kanal där jag publicerar nya texter varje dag. Allt är gratis. I framtiden kan frivilliga donationer bli möjliga – men det är just det: frivilligt. Jag ber inte om något. Men jag ger allt jag har.
Wow alltså wow!! Jag har ingen ord utan att hålla med vad skrev!!