Den gröna tröjans svek – Zelenskyj skulle ena ett land, men offrade sitt folk för imperiets räkning

När en president kliver in i rollen som marionett, är det folket som betalar med blod – och Sverige som betalar notan.

Västvärldens hjälte – med växande vapenlager och döende folk bakom sig.

Jag minns hur världen föll för berättelsen. Den modige komikern som stod upp mot stormakten. Den gröna tröjan, de darrande talen inför kongresser och parlament. Volodymyr Zelenskyj blev på kort tid hela västvärldens hjälte – och symbolen för det lilla landets kamp mot det stora. Jag själv var skeptisk redan från början. Inte för att jag sympatiserade med invasion eller krig – utan för att jag såg något annat i hans blick. Jag såg en man som inte styrde sitt öde, utan som snabbt blev ett verktyg för andra. Och det dröjde inte länge innan fasaden sprack. För bakom berättelsen om "den modige Zelenskyj" har verkligheten varit en annan. En verklighet där demokratin steg för steg monterats ner, där opposition tystats, och där unga män skickats till fronten utan att någon längre verkar veta varför.

När Zelenskyj valdes 2019 var det på löften om fred i Donbass, ett slut på korruptionen och en ny väg för Ukraina. Men freden uteblev. Förhandlingarna saboterades. Och istället för att tona ner konflikten började man trappa upp den – med stöd från väst. När kriget bröt ut 2022 svarade Zelenskyj med att införa undantagstillstånd. Inget konstigt i sig – men han valde att behålla det. Och han använde det för att ställa in val, förbjuda oppositionspartier och stänga ner kritiska medier. Det handlade inte om nödvändighet längre – det handlade om kontroll.

Elva oppositionspartier förbjöds i ett svep. TV-stationer stängdes. All nyhetsrapportering samlades under ett och samma statliga paraply. Argumentet var "nationell säkerhet". Men i praktiken skapades en enpartistat. Journalister som granskade makten försvann från offentligheten. Vissa greps. Andra flydde. En digital dödslista – Myrotvorets – började spridas, där tusentals personer listades som fiender till staten. Fredsaktivister, kritiker, till och med utländska journalister. Att vara kritisk till Zelenskyj blev likställt med att vara "pro-rysk" – oavsett vad man faktiskt sa.

Samtidigt pågick något ännu värre. En militarisering av samhället. Män mellan 18 och 60 år förbjöds att lämna landet. Många greps när de försökte. Andra skickades direkt till fronten. Flera soldater har vittnat – ofta anonymt – om hur de saknade utbildning, skydd och stöd. Många av dem hade aldrig hållit i ett vapen. De skulle bara "försvara sitt land". Men i praktiken blev de förbrukningsvara. Och varje gång Ukraina förlorade mark, förlorade unga män livet. Men berättelsen fortsatte vara den samma: "Zelenskyj leder en tapper kamp."

Zelenskyj valdes som anti-korruptionskandidat. Men hans närmaste män har avslöjats med lyxbilar, lyxresor, mutskandaler. Pengar som skulle gå till försvaret har försvunnit. Matpriser till armén överfakturerades. Och han själv? Zelenskyjs namn dök upp i Pandora Papers – med kopplingar till offshorebolag och tvivelaktiga affärspartners. Inte en enda hög tjänsteman har dömts. Några sparkades – bara för att återvända i annan form.

Ukraina är idag ett land där barn undervisas i skyddsrum, en hel generation män är döda, skadade eller på flykt, tusentals kvinnor lever i flyktingläger i väst, infrastrukturen är sönderbombad, ekonomin är beroende av lån, bistånd och västerländska leveranser. Men Zelenskyj fortsätter turnera i sin gröna tröja. Han får stående ovationer i västvärldens parlament. Han får löften om ännu mer vapen. Ännu mer pengar. Ännu mer krig.

Och Sverige? Vi skickar pengar. Vapen. Stridsfordon. Vi applåderar när han talar i Riksdagen. Vi hyllar honom som försvarare av "våra värderingar" – trots att han avskaffat alla de värderingar vi påstår oss stå för. Hittills har vi skickat närmare 100 miljarder kronor till Ukraina – utan ett enda krav på reformer, öppenhet eller fredsansträngningar. Vi har offrat vår neutralitet. Våra egna säkerhetsintressen. Och våra egna barn och barnbarns framtid – för att stödja en man som inte ens stödjer sitt eget folk.

Missförstå mig inte: Jag är inte emot det ukrainska folket. Tvärtom. Jag är för att vi – när vår egen befolkning har tryggad välfärd, fungerande sjukvård och en stark social grund – ska kunna överväga att skicka civila förnödenheter. Mat, sjukvårdsutrustning, elgeneratorer. Sådant som hjälper vanliga människor. Men jag är emot att vi prioriterar vapensystem till en regim som gång på gång visat att den inte representerar sitt folk – utan ett geopolitiskt spel som offrar dem.

Zelenskyj borde ställas till svars. Inte som symbol för något slags västlig moral, utan som den verkliga ledare han är – den som tillät sitt eget land att malas sönder i ett proxykrig han kunde ha stoppat. Det ukrainska folket har rätt att avgöra hans öde. Det är de som begravt sina söner, inte han. I en rättvis värld hade han suttit isolerad under juridisk prövning – inte turnerat bland världsledare med kravlistor och applåder.

Och för att inte tala om våra egna makthavare. De som inte bara står bakom Zelenskyj – utan som stöttar hans minsta önskan, okritiskt och utan villkor. De som röstar igenom miljardpaket medan svenskar går utan bostad, trygghet, vård eller rättvisa. De är inte mindre ansvariga. Den korruption de utmålar i Ukraina har för länge sedan slagit rot i Sverige – i form av tystnad, övervakning och lojalitet mot fel herre. Dessa makthavare borde inte leda landet – de borde ställas inför svenska folket, inför historien, inför en rättsordning som inte längre existerar. Och om inte rättsstaten längre fungerar, då måste folket ta den tillbaka. Låt svenskarna själva avgöra deras öde.

Jag är ärligt talat djupt trött på att se svenska medborgare – som knappt bryr sig om våra egna hemlösa, våra egna barn, våra egna pensionärer – vifta med ukrainska flaggor i sina profilbilder som om det vore någon sorts moralisk identitetsmarkör. De vet inte ett dugg om vad som händer i Ukraina. De vet inte vad Zelenskyj gjort. De har aldrig läst en förundersökning, ett tal, ett avtal. De bara följer med. Det är inte solidaritet – det är hjärntvätt. Det är billig lojalitet på beställning, i ett informationskrig där det största offret är sanningen.

I min egen hemkommun har man till och med gått så långt att man hissat den ukrainska flaggan vid kommunens största infart – som om Rättvik plötsligt blivit en underavdelning till Kiev. Jag har själv efterfrågat information från kommunen om hur man resonerade, men inte fått några riktiga svar. Inga beslutspunkter, inga handlingar, inga förklaringar. Bara tystnad. Och det är just den tystnaden – den blinda lydnaden – som skrämmer mig mer än alla krigsrubriker i världen.

Det är dags att ställa frågan rakt: Är det verkligen Ukrainas folk han företräder? Eller är han bara en symbol – en produkt – i ett mycket större spel där USA, Storbritannien och NATO vill förlänga konflikten till varje pris? För det är inte fred han kräver. Det är mer vapen. Mer pengar. Mer blod. Och medan ukrainarna dör – lever berättelsen vidare.

2025-07-10 // Bo Jonsson för Enade Sverige