De ber om ursäkt – och lånar till krig
Sverigedemokraterna ber om ursäkt för sitt förflutna – samtidigt som de röstar ja till krigslån, NATO-doktrin och amerikanska baser. Jag står kvar. För sann opposition. För våra barn.
Jag heter Bo Jonsson. Jag är inte antisemit. Jag är inte rasist. Jag bedömer människor individ för individ, inte efter religion, etnicitet eller ursprung. Men jag vägrar också ljuga för att behaga en samtid som blir allt mer totalitär i sitt språkbruk. Jag står för min moral. Jag vägrar att böja mig för varje ny ideologisk vind – särskilt när den riktas mot våra barn.
Därför säger jag också nej till att indoktrinera barn med HBTQI-propaganda i skolan. Jag säger nej till en värld där könsidentitet ska vara viktigare än karaktär, där biologisk verklighet ska relativiseras tills barnen inte längre vet vilka de är. Det handlar inte om hat. Det handlar om ansvar. Det handlar om att våga skydda det som är ömtåligt – det som ännu inte kan försvara sig självt.
Jag ser idag hur nästan alla partier i riksdagen hukar inför etablissemanget. SD, som tidigare sade sig stå upp för folkets röst, har blivit en vindflöjel bland andra. De ber om ursäkt för sitt förflutna – samtidigt som de röstar ja till Sveriges NATO-inträde, till DCA-avtalet med USA, till vapenleveranser till Zelenskyjs Ukraina, till EU:s överstatliga påbud. Det är inte opposition. Det är underkastelse med slips.
De har RIKS. Deras egen PR-kanal. En medieplattform byggd för att se “oberoende” ut, men som i praktiken är ett klickvänligt skyltfönster där unga, snygga programledare säljer den partilinje som för dagen gäller. Det är inte journalistik. Det är marknadsföring.
Och det är de inte ensamma om.
Alternativ för Sverige har Frihetsnytt. Partiet MoD har NewsVoice. Knapptryckarna har sin ledare Ulf Bejerstrand, som samlar in pengar till Frihetsnytt och delar samma mediala ekosystem. Valsedlar, donationer och YouTube-klipp blandas i en grumlig soppa där alla låtsas vara opposition – men där lojaliteten alltid verkar cirkla tillbaka till samma fåtöljkretsar, samma plattformar, samma retorik.
Jag däremot – jag är ensam. Jag är Enade Sverige. Jag har inte ett medieteam. Jag har inte statligt partistöd. Jag har inte ens någon förening bakom mig. Jag bygger, skriver, publicerar och distribuerar allt själv – för hand, med hjärta, utan filter. Jag parasiterar inte på andras pengar. Jag gör det här för mina barn. Och för dina.
Jag har till och med flyttat hemsidan till en server på Island, där yttrandefriheten fortfarande är något man försvarar med lag. Jag äger domänen. Jag kontrollerar infrastrukturen. Jag har inte lagt min röst i händerna på Big Tech, svenska myndigheter eller illojala leverantörer. Jag har tagit ansvar – inte bara för vad jag säger, utan för min rätt att säga det.
Jag har också tagit diplomatiska kontakter. Det gjorde jag öppet, i mitt eget namn, utan mellanled, utan sponsorer, utan att dölja mina avsikter. Jag var först i Sverige att göra det på senare år – inte för att provocera, utan för att jag tror på samtal. Jag bar inte någon annan lojalitet än den gentemot folket i detta land – och mina barn. Den som är ärlig behöver inte gömma sig. Jag behöver inte påstå oberoende – jag visar det. Varje dag.
🔦 Frågor till dig som läser
Vill du ha partier som spelar opposition – eller en man som står kvar när andra viker sig?
Vill du ha ännu en mediaprodukt – eller en levande människa med ansvar?
Vad ska dina barn ärva – en rökridå eller en fackla?
2025-07-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige