BRICS visar vägen – medan Sverige binds allt hårdare till ett sjunkande imperium
En global omdaning pågår. Vem står vi med – och varför?
Det som sker i Brasilien just nu förtjänar svenskarnas uppmärksamhet. Inte för att det rör melodifestival, inte för att någon influenser figurerar i Rio – utan för att framtiden formas där, bortom den gamla ordningen som vi ännu hålls fast vid som av gammal vana. BRICS-samarbetet har samlat 37 länder, hundratals representanter, och i centrum står något som den västerländska världen helst vill ignorera: en multipolär framtid, där makten fördelas mer rättvist – inte för att någon ger bort den, utan för att verkligheten tvingar fram det.
Jag ser på detta från Sveriges periferi, men med ett centralt engagemang. Jag är en av dem som vill att vi lämnar våra nuvarande makthavare bakom oss. Inte för att flörta med stormakter, utan för att kunna välja vår egen väg – och BRICS representerar just detta: suveränitet, ömsesidig respekt och ett alternativ till det alltmer aggressiva västsystem som dominerats av USA och EU.
Putin, hur man än förhåller sig till honom, nämnde i sitt tal att BRICS nu överträffar G7 i sammanlagd BNP, mätt i köpkraft. 77 biljoner dollar mot G7:s 57. Det är inte en marginell skillnad – det är en tektonisk förskjutning i världsekonomins maktcentrum. Och medan det sker, hotar Donald Trump världen med 10 % extratullar för alla som vågar samarbeta med BRICS. Så ser desperation ut.
Ett nytt världssystem formas – trots västs hot
Det mest slående med BRICS i dag är inte bara dess ekonomiska tyngd, utan dess karaktär: medlemsländerna kommer från olika kulturer, religioner och politiska system, men samarbetar ändå. De bygger något västvärlden länge sagt var omöjligt: en global struktur utan ett dominerande centrum, där partnerskap ersätter underkastelse.
Detta är också varför USA reagerar med hot. Trump kallar BRICS för ”anti-amerikanskt” – som om allt som inte följer USA:s intressen automatiskt är fientligt. Han lovar 10 procents extratull på alla länder som samarbetar med BRICS. Det säger något om självbilden i Washington. Man är inte längre den enda stormakten – men man kräver fortfarande absolut lydnad.
Men världen har förändrats. 2025 är inte 1991. Länder i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern är trötta på att behandlas som råvarukällor och militärbaser. De kräver respekt, inflytande, och framför allt: att få forma sin egen framtid. Därför flockas de till BRICS, inte för att de tvingas – utan för att det är deras enda chans till verklig autonomi.
Sverige – en lydstat utan initiativ
Och Sverige då? Vi skickar representanter till NATO-möten och godkänner DCA-avtal som låter främmande makt upprätta militära zoner på vår mark. Samtidigt vågar vi inte ens diskutera möjligheten att närma oss BRICS – trots att blocket nu omfattar nära hälften av jordens befolkning och närmar sig 40 % av världens ekonomi.
Sverige har blivit ett land som ställer sig sist i ledet hos imperiet, istället för att sätta folkets behov främst. Vi importerar sanktioner, krigsretorik och moralisk arrogans, men exporterar råvaror, skattepengar och soldatmateriel. Våra ledare applåderar när Trump hotar andra med tullar – i stället för att fråga sig: varför är det alltid vi som ska agera åt någon annans intressen?
Jag säger inte att BRICS är utan problem. Det finns spänningar, olika värdegrunder och geopolitiska ambitioner även där. Men det är just därför det är så hoppfullt. För trots olikheterna bygger man samarbete. Trots ideologiska skillnader, vill man reformera IMF och Världsbanken – inte för att förstöra, utan för att göra dem mer rättvisa. För att bryta den neokoloniala struktur som hållit stora delar av världen i fattigdom trots enorma naturresurser och arbetskraft.
Sverige bör blicka österut – men stå på egna ben
En lojal svensk regering skulle aldrig tvinga in oss i stormakters militära intressesfärer utan folkomröstning. Den skulle istället skicka observatörer till BRICS-möten. Studera den nya verkligheten. Söka dialog med blockets medlemmar, inte för att byta husse, utan för att återfå vår självständighet. För att bryta vår isolation och återgå till en utrikespolitik byggd på neutralitet, dialog och långsiktigt nationellt intresse.
Men för att detta ska ske krävs att nuvarande maktelit byts ut. Det räcker inte med kosmetiska förändringar. Det krävs ett ideologiskt brott med idén om att Sveriges plats är som lojal klientstat till Washington eller Bryssel. Sverige ska inte tillhöra öst eller väst – Sverige ska tillhöra svenskarna.
Det är därför Enade Sverige finns. För att återge makten till folket. För att vi ser vad som händer i världen – och vägrar följa med ned i den västerländska kollapsens tysta grav.
Framtiden formas nu – och vi har fortfarande ett val
Sociologiskt sett befinner sig Sverige i det Emile Durkheim kallade "anomi" – ett tillstånd där normer och riktning brutits ned, där samhället tappar sin mening. Filosofen Hegel beskrev historiens rörelse som en kamp mellan det bestående och det nödvändiga. Just nu kämpar det bestående för sin överlevnad – med hot, sanktioner, propaganda och tystnad. Men det nödvändiga sker ändå. Framtiden händer.
Vi kan blunda för detta. Eller så kan vi, som ett fritt folk, ta steget ut i den nya världen – med rak rygg, öppna ögon och våra egna intressen som kompass.
Och vem vet – en dag kanske vi står där, inte som gisslan till stormakter, utan som jämlika medlemmar i ett nytt globalt samarbete. Ett där vår röst räknas. Ett där Sverige, återfött, står upp för sig självt – och för mänsklig värdighet.
2025-07-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.rt.com/news/621073-putin-brics-summit-speech/
https://tass.com/world/1986205
https://tass.com/world/1985997
https://tass.com/politics/1985921
Vill du se ett självständigt Sverige i en ny värld – följ mitt arbete och dela artikeln vidare.